eemmmaaaas

Kan börja med att säga att helgen var galet bra! Inga bilder kommer upp för tillfället..

 

Kommer istället berätta om den här dagen, som inte varit en av mina bättre dagar. Skriver just nu bara för jag behöver komma ut med alla mina ord som är inlåsta inom mig. Natten var inte bra alls. Kände mig ensam.. Vred mig och tittade på klockan varje timma, drömde konstiga saker och hade små panikstunder. Klockan ringde vid 6. steg upp och sminkade mig för att sedan direkt gå till jobbet. Kände mig inte som människa, jag var knappt där psykiskt trots att jag var där fysiskt. Några koppar kaffe senare kände jag mig bättre och dessutom med lite mat i magen kunde jag förstå vad andra faktiskt sa. Jag började jobbet 7 imorse och slutade 4 på eftermiddagen. Jag gick hem efter jobbet och packade fotbollsväskan och så tog jag bilen till pappa. Skulle ha släktkalas hos pappa med min farmor och farfar för att fira mig. Åt kaka, tårta och choklad.. Jag känner inte igen mig själv, jag ska inte äta sånt, jag vill inte men ändå gör jag det. Kände mig väldigt trött efter detta.. Inte konstigt efter en sömnlös natt och 9 timmars jobb. Trots det tog jag bilen till fotbollsträningen. Jag kände redan när jag steg in i omklädningsrummet att jag kände mig "borta" fastän jag var närvarande.. Det var inga problem i början när vi värmde upp genom att springa över planen med en boll. Vi fortsatte med kvadden och samma där, inga problem. Sen! Vi började göra en övning som var "man mot man". Fick ganska snabbt ont i knät då det kändes som det knäckte till, men gick över igen kändes det som. Kan inte påstå att det gick bra för min del. När vi sedan byggde på övningen gick det bara inte. Ingenting ville fungera.. Jag kände att jag inte förstod, jag kunde liksom inte ta in information. Det kändes inte som jag var där, jag var någon annanstans. Inte bara det, jag fick tillbaka smärtan i knät. Jag fick ont så fort jag försökte slå en passning eller skjuta. Frustration, Irritation & besvikelse. Detta växte inom mig och tvingade fram tårar, mängder! Det gick inte att stoppa. Det fortsatte växa till en klump som bara blev större och större. Klumpen kan man översätta till panikångest. Jag sprang några varv runte planen men den försvann inte, det blev en hypervetilation som inte ville försvinna. Har man inte varit med om det förut kan man inte förstå, men detta har jag upplevt ett visst antal gånger förut i olika situationer.. Till slut förstod jag att det inte skulle släppa när jag stod på planen. Jag gick till omklädningsrummet för att hämta mina saker och tog med dom ut till bilen. Slängde in dom och bytte fotbollsskorna till joggingskor. Sedan sprang jag, bort, fort! Desto längre jag sprang, desto högre pulsen blev kände jag hur klumpen började släppa. Jag sprang ca 4 km, hyfsat högt tempo, i kolsavrt mörker ensam. Jag behövde bara bort och rensa tankarna. När jag kommer tillbaka möts jag av mina tränare. Gråten kommer tillbaka.. Jag skäms på ett sätt.. Samtidigt får vi pratat ut, det känns lite bättre. En tränare som verkligen förstår sig på mig. Jag åkte hem, kall som jag var av svetten. Tog en varm dusch, satte på lugn musik och gjorde mig en kopp te. Känner mig lugn, men ensam. Ett annorlunda inlägg, men behövligt för att få ur mig alla ord. Nu ska jag sätta på en film och somna till.